PATTI SMITH GROUP

Richard Sohl piano
Lenny Kaye gitarr
Ivan Kraal bas, gitarr (spelade kort tid i "Blondie")
Jay Dee Daugherty trummor
Patti Smith sång


Patti Smith är född i december 1946, i Chicago, men uppväxt i New Jersey. Hon flyttade till New York för att läsa konst 1967 och i samband med det började hennes liv förändras. Hon började skriva poesi, inspirerad av sådana skilda själar som "Rolling Stones", Jimi Hendrix, Bob Dylan, William Burroughs och Arthur Rimbaud. Efter att ha besökt Europa -69, började hon skriva rock-poesi, och publicerades i många inflytelserika musikpublikationer. 1971 skrev hon en pjäs och fick en massa böcker publicerade. Samma år blev hon ytterligare inblandad i rockvärlden, hon bodde ihop med Allan Lainier i "Blue Öyster Cult" (hennes faste pojkvän i flera år) och en kortare tid med Tom Verleine i "Television".

Tod Rundgreen dedicerade en sång till henne på sin LP "Something/Anything" och Patti återgäldade dette med att skriva en dikt som Rundgreen använde som en del av omslaget till sin LP "A true wizard, a true star". 1973 började Patti Smith ha poesiuppläsningar kompad av rockjournalisten Lenny Kaye på gitarr. Under tiden hjälpte hon "Blue Öyster Cult" med några låtar på några LP-skivor. Hon uppträder som gästvokalist på deras "Angels of fortune". 1974 hade Patti fått ihop en egen grupp. Ivan Kraal som spelar bas kom från Prag, han rymde till New York 1969, och innan han spelade med Paul Smith hade han varit en kort tid i "Blondie".

Patti Smith Group blev det förste nya vågen-bandet i New york, som fick ett skivkontrakt med ett större bolag "Aristo" 1975. Men året innan hade Paul gjort en singel på Mer-etiketten: "Hey Joe (version)/ Piss factory". Där medverkade förutom Patti själv, Tom Verlaine på sologitarr, Lenny Kaye på kompgitarr och Richard Sobi på piano. Under sommaren 1975 spelede hon in sin debutLP för Ariats: "Horses", producerad av John Cale f.d. "Velvet Underground"-medlem och även producent för "Stooges" första album. Reaktionerna på "Horses" var hysteriska både för och emot. Den kom in på amerikanske Top 50. I april -76 släpptes en singel bestående ev ett spår från LP:n, Van Morrisons "Gloria" och med en live-version av Pete Towesends "My generation" på baksidan, på vilken John Cale spelade bas. Det andra albumet "Radio Ethiopia" släpptes nästan exakt ett år efter "Horses", i november -76. Men det var ingen succéuppföljare. I januari -77 föll Patti från en ställning under en show och bröt ett nackben. Hon blev gipsad ett par månader och kunde inte jobba på sin tredje LP, som skulle ha hetat "Rock'n'roll nigger". Producenten till den hade tidigare jobbat med John Lennon och Bruce Springsteen. Den döptes alltså om till "Easter" innan den släpptes. Eftersom Patti Smith har uppfunnit sin egen konstform: rockpoesi, så finns det inget man kan jämföra den med. Hennes oskolade sångstil och spelstilen hos många medlemmar gjorde att de råkade i korseld från många kritiker. Att hon dök upp så tidigt gjorde inte det hela bättre. Men hur hon har lyckats att göra sina fyra album så ojämna kan ingen förstå. Ett bra och ett dåligt ett bra och ett dåligt, men hon hör till de artister som demonstrerade fördelen med att ha energi i musiken och hon kan absolut inte avfärdas med sådana argument som att det hon gör är skräp, för det är det inte. "Horses" och "Easter" rekommenderas varmt.


Horses Arista AL 4066 1975
Musiken påminner om "New York Dolls" utan att vara någon kopia av den. Meningen var från början, att skivan bara skulle innehålla Patti Smiths poesi och Lenny Kayes gitarr. Nu blev det inte så men det märks ändå att plattan är mycket poesi-inspirerad. Tung och rockig musik, så som musiker från New York brukar spela rock. Plattan är oerhört kraftfull med låtar som t.ex. "Land" och "Gloria". Hennes inspiration kommer från så skilda källor som Dylan, "Doors" och Rimbaud, vilket tydligt märks på den här debuten.


Radio Ethiopia A. AL 40978 1976
En helt obegriplig platta som inte ger någonting när man lyssnar på den. Märklig poesi helt utan mening. En katastrofal uppföljare.


Easter A. AB 4171 1978
Hennes bästa LP och i klass med debuten. Här gästspelar Bruce Brody på klaviatur och plattan är producered av Jimmy Iovine, som annars hjälper Bruce Springsteen. Springsteen skrev också musiken till "Because the night", en låt som blev en stor hit hennes största hittills. LP:n, som egentligen skulle heta "Rock'n'roll nigger", är mycket bra och liksom debuten rekommendabel.


Wave A. AB 4221 1979
Inte fullt så bra som förra plattan men inte lika dålig som hennes andra platta. Hon försöker att upprepa succén från "Because. ..", men det går inte så bra, tyvärr. Platten är trots allt hörvärd.


Obskyriteter:
"Gloria/My generation" (Arista 135 1975) är en av de första 12-tum singlar som kom. A-sidan är bra och B-sidan är kanske inte bra men intressant. John Cale spelar bas.

"Set free" är en singel med Live-material från Paris och London. Materialet finns inte utgivet tidigare.

"Hey Joe/Radio Ethiopia (live)" (Arista 052-60133) är en fransk utgåva som innehåller Jimi Hendrix gamla hit plus en baksida som man skulle kunna vara utan. "Hey Joe" är inspelad i Hendrix gamla studio 1974 och Tom Verleine ("Television") spelar sologitarr.


Artiklar om:   Patti Smith

• MM 780318 s. 8-9 "The resurrection of Patti Smith" - Chris Brazier, om den religiösa impulsen i Pattis arbete.
• NME 780401 s. 7-8 "A woman's place... is in the tome" - Paul Morley.
• NME 780916 s. 7-8 "Breaking the shackles of original sin" - Paul Rambali, int. med Patti Smith.