THE ONLY ONES

Peter Perret gitarr, sång (från England's glory")
John Perry gitarr (från "Bristol Ratbites from Hell")
Alan Mair - bas (från "Beatstalkers)
Mike Kellie trummor (från "Spooky Tooth" och Peter Framptons band)


Redan i början av deras musikaliska karriär 1977 hade gruppen kritikernas stöd, men har aldrig nått ut till köparna. De spelar en egen typ av nya vågen med bra lyrik och tillfredsställande musik. Deras melodier byggs upp likt katedraler, så att det nästan låter lite psykedeliskt, men med samma typ av intensitet som "Television". Texterna är lite inåtvända och kan jämföras med Syd Barret från tidiga "Pink Floyd". Gruppen, som inte har så många likar, har en mycket jämn skivutgivning och har undvikit att bli tråkiga. Sångaren är mycket personlig, vilket starkt bidrar till deras säregna musik. Med lite inlyssning upptäcker man att alla tre plattorna är bra och recensionen gäller alla tre.


The Only Ones CBS 82830 1978 april
Even the serpents shine CBS 83451 1979
Babies got a gun CBS 84089 1980

Obskyriteter:
Många av deras singlar har tidigare outgivet material på baksidan, A-sidorna hämtas från LP-materialet. Detta gäller även deras 12-tums singlar. En singel finns utgiven två gånger med olika baksidor, båda med tidigare outgivet material.


Artiklar om:   The Only Ones

• NME 770827 s. 16 "I have seen the future of... - Max Bell.
• NME 780311 s. 7-8 "The perversities of Peter Perret" - Nick Kent.
• NME 790317 s. 36-38 "Something slithery this way comes" - Max Bell.